Kaniner har hållits som husdjur i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. Förr var det inte ovanligt att man hade kaniner i lagårdarna. De åt av det korna spillde ner på golvet, förökade sig och blev ett relativt lättproducerat och snabbväxande tillskott till hushållet. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet började man avla fram nya kaninraser med inriktning på kött, päls, skinn eller färg. Den gamla lantrasen kom så att minska för att nästan försvinna helt. Den fanns dock kvar på Gotland och uppmärksammades åter efter ett upprop i tidskriften Kaninuppfödaren 1976. Gotlandskaninen är således en lokal variant av den gamla svenska lantraskaninen. Den har ingenting med vildkaninerna (rabbisarna) på gotland att göra, rabbisarna kom dit för ca 100 år sen.

Föreningen Gotlandskaninen bildades 1984 med syfte att arbeta för bevarande av rasen. Numera finns ett 100-tal genbanksregistrerade uppfödare spridda över hela landet och gotlandskaninen är godkänd som lantras av Jordbruksverket.

Mellerudskaninen är en ytterligare en gren av den gamla lantrasen, som man valt att bevara som en egen ras. Den är ännu inte godkänd av jordbruksverket som en lantras, men kommer kanske att bli det framöver. Men arbetet med att bevara rasen är redan påbörjat och antalet genbanker växer sakteliga.