Historik

Kaniner har hållits som husdjur i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. Förr var det inte ovanligt att man hade kaniner i lagårdarna. De åt av det korna spillde ner på golvet, förökade sig och blev ett relativt lättproducerat och snabbväxande tillskott till hushållet. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet började man avla fram nya kaninraser med inriktning på kött, päls, skinn eller färg. Den gamla lantrasen kom så att minska för att nästan försvinna helt. 

Den fanns dock kvar på Gotland och uppmärksammades åter efter ett upprop i tidskriften Kaninuppfödaren 1976. Gotlandskaninen är således en lokal variant av den gamla svenska lantraskaninen. Den har ingenting med vildkaninerna (rabbisarna) på Gotland att göra, rabbisarna kom dit för ca 100 år sen.

Föreningen Gotlandskaninen bildades 1984 med syfte att arbeta för bevarande av rasen. Numera finns cirka 200 uppfödare, spridda över hela landet, som ingår i ett genbankssystem. Gotlandskaninen är av Jordbruksverket klassad som utrotningshotad svensk husdjursras.

 

Mellerudskaninen är ytterligare en gren av den gamla lantrasen som man valt att bevara som en egen ras. Även Mellerudskanin är klassad som utrotningshotad svensk husdjursras av Jordbruksverket. För närvarande finns ett 50-tal genbanksbesättningar för mellerudskanin.